Märkt: homonegativitet

ett litet utbrott bara.

Fan jag blir så förbannad och ledsen över all jävla homofobi och homohat som pyr överallt! Jag läser boken HBT & HEDER och får ont i bröstet av berättelser om familjer som tar avstånd, misshandlar och förnedrar unga hbt-personer för deras könsuttryck och/eller sexualitet. Nyheten om att Anja Pärson fått barn förra veckan kommenteras av homohatiska män som undrar varför hon ska grattas: ”Vad har hon gjort?” Själva ska de förstås grattas eftersom de har ”bidragit till att ett barn blivit till”. Det är så uppenbart homohatiskt att jag får hjärtklappning av ångesten. Hur kan det bara stå där, svart på vitt, bokstäverna tillsammans, som våld mot oss alla. Var kommer det ifrån? Och hur kan människor förneka sina egna barn, säga till dem att de ångrar att de föddes, be dem byta namn eller dö, för att rädda sitt eget ansikte? Varför är ni så jävla egoistiska? Grymma?

Jag kan förstå att det ligger komplicerade strukturella mekanismer bakom hedersnormer. En ekonomi som bygger på reciprocitet baserat på släktskap där inga oberoende sociala skyddsnät existerar och individen därför är beroende av sin kollektiva tillhörighet till en grad som handlar om liv och död. Och jag kan förstå att det är arbetslösa/lågavlönade män med mycket begränsat handlingsutrymme som placerar homosexualiteten i fiendeland eftersom det ses som ytterligare ett bevis på att de är ersättliga. Värdelösa. Men ändå. Jag vill inte förstå någonting alls just nu, bara det att hatet är fruktansvärt och ondskefullt. Och förödande.

Hur ska en begripa homofobi?

Jag skrev kort om användandet av begreppet homofobi tidigare och nu tänkte jag att jag skulle sammanfatta kort hur några psykologiska forskare begripliggör fenomenet, både mainstreamforskare och kritiska röster.

Jac Brown och Robert Trevethan är två psykologer som forskat om skam och homosexualitet. Enligt Jac & Robert kan skam förutsägas av internaliserad homofobi – alltså, om en bär på mycket internaliserad homofobi känner en antagligen även skam i större utsträckning. Två andra forskare som även de skrivit om kopplingarna mellan sexualitet och skam är Beverly Wells och Nancy Downing Hansen. Beverly och Nancy är inne på att skam kan kopplas till i hur hög grad en individ har integrerat sin sexualitet (de mätte lesbisk identitetsintegration)i sin identitet. De negativa bilder av homosexuella som samhället förmedlar riskerar att internaliseras och försvåra formandet av den egna identiteten menar B&N. Gemensamt för forskarparen är att de ser det som att det finns en homofobi i samhället, där utanför individen, som sedan internaliseras av personen i fråga och kopplas till skam och negativ självidentitet.

Två kritiska forskare som plockat isär och ifrågasatt begreppet internaliserad homofobi  är Glenda M. Russell och Janis S. Bohan.  De påpekar att teoretiska begrepp inte kan frånkopplas skapandet av forskning eftersom ett visst begrepp skapar en viss förståelse av det aktuella fenomenet. Internaliserad homofobi skapar till exempel en bild av något som finns inuti en individ, något som tagits över från någon annan och ordet anspelar även på psykisk ohälsa. Begreppet illustrerar relationen mellan en homofob kultur och den skadade identiteten hos det homosexuella subjektet. Hur attityderna av det omgivande samhället tas in och formar individens självbild och identitet och skapar en psykologisk stress och ohälsa hos individen. Den variation som finns i de problem som kopplas samman med internaliserad homofobi tyder dock på att det inte alls rör sig om ett syndrom hos individen, det bildar inte ens ett särskilt tydligt mönster.

To identify all of these utterances as (simply, equally and unequivocally) expressions of IH [Internalized Homophobia, min anm.] is to ignore the degree to which each utterance and its affective underpinning bespeak not some persistent personality trait but a response to the social circumstances of the moment.

Barry D. Adam påpekar att begreppet homofobi först utvecklades inom det psykologiska fältet och att det antyder en likhet med andra fobier; att det handlar om en irrationell rädsla kopplat till psykisk ohälsa hos individen. Det är förstås problematiskt på flera sätt. Dels för att det antyder att problemet är avgränsat till vissa sjuka individer och blir därför frånkopplat från det ”friska” jämlika samhället. Problemet individualiseras och fokus skiftas från sexuella förtryck överlag vilket förhindrar en politisk analys och ett politiskt agerande. Begreppet exkluderar även kvinnor(gäller kanske ännu mer i en engelskspråkig kontext) och andra som drabbas av ett sexuellt normativt samhälle. Barry lyfter även fram vikten av social och kulturell omgivning eftersom de former av sexualitet som ses som mest tabu varierar. Kanske finns det andra sexuella minoriteter än de homosexuella som drabbas lika mycket, eller värre av stigmatisering och internaliserad skuld idag?

Glenda & Janis föreslår ett alternativt begrepp som ligger mer i linje med en poststrukturalistisk förståelseram. De menar att det vore mer fruktbart att tala om homonegativa processer. Dessa processer skapas och återskapas av alla medborgare i ett homonegativt samhälle, oavsett individernas sexualitet eller genusidentitet. Det är dock troligt att homonegativa processer tolkas på olika sätt av olika individer. Dessa meddelanden ses troligen som mer personliga, framträdande och som potentiellt riskfyllda för icke-heterosexuella subjekt medan heterosexuella tolkar dem som opersonliga eller oviktiga, och bekräftande av deras identitet. När en använder begreppet homonegativa processer osynliggörs dock fortfarande det faktum att även bisexuella, transpersoner, lesbiska och andra queera sätt att vara även de riskerar att tolkas negativt av samhället.